Goddag totalchock nr 2

Ja, vad gör jag hemma? Jag borde ju vara på sjukhuset nu. Jo, men så är det när man tillhör ett snållandsting med jättepatientbelastning. Jag kom alltså så långt att jag hade mått illa och haft magkatarr i några dagar, gjort den äckliga tarmrensningen, suttit mig igenom inskrivningsdagen med soppa och näringsdrycker, Hibiscrub-duschatx2, lyckats sova ytligt några timmar, fått i mig jätteantibiotikadosen och mått illa och väntat på att bli nerkörd till operation. DÅ kommer avd.läkaren och säger att "ja, du skulle ju ha opererats idag, men det har kommit in akutfall så tyvärr så får du åka hem".

Jag visste ju det kunde hända, men det skulle ju vara ovanligt och min op.tid skulle ju vara så kort så jag skulle kunna klämmas in ganska lätt och allt vad de nu sagt.

Så efter all press och stress och antibiotika som jag inte vet vad min mage kommer säga om eg. (3 gram i ett svep) så sitter jag nu här. Magkatarren kom tillbaka i onsdags när jag kommit hem så jag mådde illa igen. Lite bättre var det igår så jag hoppas det försvinner. Det får inte bli den nya IBS-grejen. Mina tarmproblem har jag oftast inte mått dåligt fysiskt av, men magproblemen mår jag dåligt av och jag vill inte behöva må dåligt. Jag vill ju att allt skall bli bra nu. Det var ju liksom tanken. Inte bra att oroa sig, men det är lätt hänt, för jag har ju trots allt levt med kroniska tarmproblem i några år nu, och jag trodde ju i början att det bara var tillfälligt och snart skulle gå över. Så det är inte så konstigt att jag freakar ut lite nu över det här. Men jag skall försöka ta det lugnt.

Jag skall prata med op.planeraren i början på nästa vecka och jag hoppas jag kan få en ny tid riktigt snart. I alla fall kommer förberedelserna bli lättare den här gången. Jag behöver antagligen inte dricka äckelsaltlösningen som jag kräktes av, för jag fick lågt kalium av det. Så det blir förmodligen någon mildare form av tarmrensning på sjukhuset. OCH - jag behöver inte komma dit 9 på morgonen dagen innan op. som nu i veckan utan det räcker att jag kommer på eftermiddagen, om det nu blir den närmsta tiden vilket jag ju hoppas.

Goddag totalchock...

Jahupp. När man sitter där lagom sårbar av att magen krånglat och att J åkt till Riga och lite annat, och när man känner sig säker på att det inte blir någon operation innan oktober i alla fall och därför sagt att det är ok att J åker till Riga, ringer plötsligt telefonen.

"Hej, det är den-och-den på vårdgarantienheten. Jag har goda nyheter till dig - du skall opereras nästa vecka."

Där satt jag både glad och ännu mer panikslagen. Men, men, men... Jonas är ju i Riga.

Det visade sig att operationen är planerad till nästa onsdag, d.v.s. den dag som J:s hemresa är bokad till. Så nu måste vi se till att han kan komma hem redan i helgen. Jobbigt. Viktigaste mötena är i nästa vecka och biljetterna bokas på något så där supersmart omvägssätt via något helt annat företag... Men det måste gå. För han måste vara med. Jag betalar gladeligen (eller mja) en skaplig summa för att han skall kunna åka hem. Pengar har liksom inget större värde i en sådan här situation.

Ojojoj, dock börjar chocken som tur är lägga sig lite nu, så nu skall jag gå och försöka få något i mig.

Ge mig min stomioperation innan jag blir galen!

Idag har jag en "riktigt-utled-på-att-vänta-dag". Jag vill ha tillbaka mitt liv. NU! Jag vill få känna mig fri igen. Men jag kan inte göra något. Jo, det förstås, jag skall ringa till op.planeraren men jag drar mig för det för jag vill inte höra att jag måste vänta ännu längre än jag trott. Det där med "tidigast i oktober" som ändå lät högst rimligt och lugnande när jag träffade kirurgen i våras blev ju på telefonen med samme kirurg här om dagen till ett "mjaaa, det är väl inte omöjligt att det blir innan jul". Hittills har "det blir nog" förvandlats till "inte en chans" och vad skall då "inte omöjligt" översättas till i verkligheten? Vårdgaranti?! Vilket skämt.

Det går ju an när man mår bra så det är bara att hoppas att man får må bra. Men osäkerheten finns ju där ständigt ändå. Men jag kan inget göra. För mitt problem anses inte akut. För jag dör inte utan operationen. Men de månader av mitt liv som slösas bort i väntan får jag aldrig tillbaka. Och jag har faktiskt saker jag vill göra. Jag vill få jobba på jobbet åtminstone en termin innan jag skall disputera. Jag vill gifta mig utan att behöva oroa mig för om jag skall behöva springa ut under vigseln. Jag vill försöka få barn. Medan båda mina föräldrar finns i livet helst tack! Jag vill få hämta andan från denna ständiga anspänning jag levt med i drygt tre år nu.

Jag vet att jag borde jobba som sjutton och fixa och dona för att komma framåt i livet i övrigt så att jag när jag väl har opererats ligger så bra till som möjligt med jobb och annat. Men det är så svårt. Det är så, så svårt. Men jag måste ju försöka, för jag vill ju att det skall bli något vettigt av denna period av väntan.

Men snälla, snälla, snälla, låt mig få bli opererad snart!